Elefanterna tog mig med ut i floden, det okända, för att komma till källan av allt liv!

Under min vandring har jag mött och möter olika varelser som alla har något att berätta för mig. Om sig, mig, oss och om världen. Förr lyssnade jag inte riktigt och missade ofta vad som egentligen förmedlades. Jag hörde orden, såg det synliga,vad mina sinnen sa mig. Eller mer korrekt, i olika grader vad sinnena sa mig. För mig var de dominanta sinnena syn och därefter hörseln. Kroppen lyssnade jag knappt alls på. Under examinationsdagen för utbildningen ”Inre och Yttre Ledarskap” kom orden till mig, som blev mitt ”statement” vid examinationen, ord förmedlade av Elefanterna. De sa till mig ”Lyssna…            i varje hjärtslag finns sanningen”

Vi delar här med oss vad våra vänner, vi mött på vår vandring, visat och berättat. Välkommen att möta och öppna för vem som berättar för dig om Livet och Kärleken som vi är här för att leva när vi öppnar våra hjärtan…

Vi älskar varandra… och visar det…

Elefanterna vet att visa sina känslor, på många olika sätt…

Tillsammans med elefanterna är alla känslor välkomna, uppskattade och de flödar fritt. Elefanterna vet att kroppen bär och minns det jag en gång inte kunde hantera utan gömde undan, t.ex. sorg, vrede och rädsla. I kontakt med elefanterna kom jag i kontakt med min själ och tårarna började rinna, helande tårar, av sorg men också av glädje och kärlek. Jag som varit så rädd för att gråta, nu kom tårarna, och rädslan för att visa mig sårbar släpper greppet om mig. Tacksam att elefanterna visar mig vägen till att släppa taget och lita på kroppens visdom. Friheten när gamla blockerade känslor börjar flöda och kroppen vibrerar av liv är magiskt.

Reaching high…

För att nå högt behöver jag stå stadigt, grundad i mig själv. Älskade elefanter som visar mig kraften i mina egna steg. Steg för steg tog de mig inåt, för att därifrån nå upp och ut. Ingen kan ta mina steg åt mig, bara jag, men elefanterna visar mig vägen och låter mig utforska, steg för steg, stigen i livet. Tillsammans med elefanterna är jag i tillit till Livet. Livet är som en safariresa, om jag öppnar mig för det. Och det är så jag idag lever livet. På safari är varje dag en ny dag med nya möjligheter och möten. Inget vet jag om vad som väntar runt nästa buske… En elefant kan hända, eller en leopard, ekorre, sekreterarfågel, och giraffer och … eller … ingenting … som blir till allting … Att vara öppen för det oväntade och oförutsägbara tar mig med ut på livets resa. Att släppa fram upptäckarglädjen och inte låta rädslan styra längre är underbart. Välkommen äventyraren i mig och alla Ni äventyrare där ute som väntar på nästa steg i livet… kom med, kom med och vandra med Elefanterna i utforskandet av Livet stig.

Låt oss leka…

Att ge mig tid att ”leka”, experimentera och utforska nya oprövade ”stigar” var länge ”tabu” för mig. Fokus var på att arbeta och trygga min pension, mitt liv. På ytan kunde jag verka glad men på djupet var det kontroll som gällde. Jag försökte förutse vad som skulle kunna hända och vidta actions för att förhindra oönskade händelser att inträffa. Idag vet jag att jag kan inte, vill inte, kontrollera livet. Det jag kan är att iaktta tankarna, som tar mig bort från Nuet, och stoppa mig från att bli kidnappad av dem. Och bjuda in till kär lek! Elefanterna vet hur det är att leva i det ständigt innevarande ögonblicket, här där allt flödar med Livet. De välkomnar mig, dig och oss alla med i leken som tar oss in i våra kroppar och till källan av glädje och kärlek.

Vilken intressant skugga…

Tänk att jag så länge var rädd för min egen skugga… vad som doldes i och av den. Idag vet jag att så länge jag inte var bekant med skuggan så kontrollerade och styrde den mig, omedvetet. Paradoxen är att skuggan både dolde och innehöll det jag längtade efter och var som räddast för, Kärleken.

Elefanterna vet att alla har ansvar för sin egen skugga, men att de kan hjälpa varandra och andra att få syn på den och till att våga ta klivet och träda fram ur skuggan. VI är födda att vandra med vår skugga men inte i varandras.

Jag älskar mina fläckar och ärr…

Alla har vi våra olika fläckar och ärr. Och vi väljer alla själva hur vi förhåller oss till dem. Det tog mig lång tid att omfamna och älska hela mig. Det har varit en lång vandring där jag fått syn på fler och fler sår som nu transformeras till ärr. Ärr som jag omfamnar för de visar mig att jag lever och tar ansvar för mitt liv. Som sår var de smärtsamma. Det intressanta är att jag själv t.o.m. ”underhöll” en hel del sår från att läka då jag satt fast i gamla mönster om hur jag ”borde” vara, se ut och leva mitt liv. Att tillåta mig älska mig själv och välja min egen stig förändrade mitt liv. Idag ser jag i ärren och fläckarna gåvorna i livet, de visar att jag lever och älskar. Tack älskade leopard som visar din skönhet bortom alla fläckar och ärr, och jag visar min skönhet, såsom jag är. Allt finns i betraktarens öga. Här i ligger friheten!

Jag ser Dig…

Även när du döljer dig i gräset så vet jag att du är där. Det är inte som du tror, att du ser mig. Jag hälsar dig välkommen att träda fram och möta mig, såsom du är och jag är. Friheten när vi möts bortom det vi döljer oss bakom är magisk. Du behöver inte vara rädd för mig, även om min kraft är stor. Jag vandrar med kärleken i det ständigt innevarande ögonblicket.

Det är aldrig för sent att släppa taget och växa upp…

Även om det är tryggt och bekvämt att stanna hos ”mamma” är det förr eller senare dax att ta klivet ut i livet och utforska din egen stig. Har vi tur har vi en stöttande ”mamma” som puffar oss ut i livet men som för en stund låter oss komma hem igen för att ladda upp lite energi för att sen ta nya steg ut igen, till än mer frihet.

Jag klarar mig själv!

Det var länge ett omedvetet ledord för mig. Och jag var också stolt över att klara mig själv. Jag frågade inte om hjälp, eller ens tog emot hjälp som erbjöds mig, om det på något sätt kunde få mig att framstå som svag och en som inte klarar sig själv…
Vilket jag idag vet handlar om att jag inte överhuvudtaget vågade vara i kontakt med min sårbarhet och det sköra i mig. Att våga öppna upp och inkludera det har varit en lång vandring. Det har varit ett steg fram och ett tillbaka, ett nytt steg fram, vacklar till och så sakteliga med små steg så går det framåt. Att vara i kontakt med min sårbarhet och skörhet öppnar för en helt annan kontakt med andra varelser och till mer kärlek.

Elefanterna vet att ”ensam är stark” är en chimär. Vi är här för att stödja och ge kärlek till varandra. Och för att få energin att flöda fritt behöver vi både ta emot och ge från vårt hjärta.

Livet är underbart!

Att vända upp ansiktet och njuta av solen som strålar ner på oss alla. Att sträcka ut och ta emot och känna livet flöda i kroppen. Andas in och släppa taget om all gammal ”historia” som hindrar oss att ta emot livets rikedom. Allt finns i nuet. Tacksamt låter jag mig inspireras! Jag provar, en gång, två gånger, flera gånger… sakta sakta släpper spänningarna i kroppen som hållit mig kvar i det förflutna och genom vilken lins jag betraktat framtiden. Insikten att det är jag själv som väljer hur jag uppfattar livet är befriande. Vandringen dit gick via kroppen, inte intellektet. Tack älskade kropp som bär och håller livsenergin flödande!

Att bita i gräset…

När tankarna drar i gång och lyfter mig bort från nuet hjälper Moder Jord mig tillbaka till Nuet genom att på olika sätt ”lägga fälleben” på mig. Allt för att få mig att komma tillbaka ner på jorden igen. Jag inser att jag behövde ”landa” i mig för att nu börja gå på nytt, på ett medvetet sätt. Tacksam att få möjligheten att vandra på just det sätt det är menat att jag ska vandra på, i min takt och inte i någon annans takt. Mitt sätt att vandra är inte ditt sätt, men elefanterna bjuder in oss alla till att upptäcka vårt eget unika sätt att vandra på.

Hjälp!!!
Har du fastnat?

Jag vet hur det känns att sitta fast och kämpa för att ta mig upp igen, om och om igen. Det är lätt att halka ner i gamla hål och låta tankarna dra igång den ena ”katastrof” tanken efter den andra. Tankar som bara tog mig djupare ner i gyttjan och känslan av att vara ensam i denna upplevelse. Idag vet jag att jag inte är ensam om att uppleva och ha upplevt det jag gör. Och att sitta fast också för något gott med sig. Att inte längre kunna fly från det jag inte ville möta, i mig, var också vägen ur hålet. Elefanterna vet att kraften att ta oss upp finns här när vi släpper tankar, och blockeringar i våra kroppar, som hindrar kraften att ta plats inom oss. Vi står här bredvid dig och stödjer dig i att vara i nuet medan du släpper in kraften i ditt liv. Kraften finns i nuet, inte i historien eller framtiden.

Come on, let’s fight!

Insikten att den, det eller de jag fightas med där ute egentligen är en del av mig, slår mig. Den andre bara speglar en annan av del av mig. Tänk så mycket energi jag under åren lagt på att ”fightas” där ute, en fight där jag och min kombattant suttit fast i en ständigt pågående dans, bara i olika graders intensitet. Och om en kombattant avvikit från striden har det ganska omgående dykt upp en ny. Tills den dag jag gör ett nytt val. Att möta kombattanten i mig och medvetandegöra mig om att fighten pågår ”här inne” och är mitt ansvar. Friheten för varje gång jag hinner stoppa mig själv från att gå in i en ”fight” är stor och tacksamheten till elefanterna som ”håller” mig i dessa möten är oändlig. Och ibland hamnar jag åter i nya fighter. Men nu vet jag att i varje möte har jag, och kombattanten, möjlighet att lära oss något nytt, om oss själva, som grupp och om Livet på Moder Jord. Elefanterna vet att allt är lärdomar till mer medvetenhet!

Att beröras…

Att nå ut och fram, att beröras och dela med oss av vår kärlek är magiskt. En kyss och en kram förändrar liv. Tack älskade elefanter som håller all kärlek tills vi är redo att ta emot och in den i våra kroppar.

Det var en lång vandring för mig innan jag vågade öppna mig för kärleken, i och till livet. Att lita på att den också var för mig. Nästa steg var att våga visa den öppet och dela med mig till alla själar som vill vandra med oss. Elefanterna vill visa oss människor en annan väg i denna tid, en väg i kraft och kärlek.

Det är okej att vara blyg…

Älskade du, du är fin som du Är. Du behöver inte längre göra dig till och försöka vara någon du inte är. Du behöver inte klä dig i olika masker för att få vara med och älskad. Du syns och är inkluderad, även om du inte alltid trott det. Ja, även när du inte tror att jag ser dig, för att du inte ser mig, så ser jag dig. Välkommen att visa dig som den du är!

Halloj… Vart är Ni på väg?

Att inse att flockens väg inte var min och att våga vandra min egen väg krävdes mod. Mod jag inte anade jag hade. Idag vet jag att vi får hjälp på vägen, av vår själ och ”Livet”, när det är tid att vandra vidare och sluta följa en väg som inte är vår. Livet ”serverade” mig möten och omständigheter, exempelvis att jag blev av med mitt jobb, för att få mig att reflektera över vems väg jag vandrade. Jag är djupt tacksam till alla som på olika sätt bidragit till att jag idag vandrar med elefanterna i detta Nu.

Kom igen, stå inte bara där…

Vi har inte tid att stå still. Vi är gjorda för att röra oss. Allt är i ständig förändring. Kom igen… Med åren är det lätt att stelna till och fortsätta göra som ”vi alltid har gjort”. Det kan upplevas tryggt. Men det är en illusion. Livet pågår hela tiden, allt är i ständig förändring och utveckling. Och jag har valet om jag ska börja vandra, eller stå kvar. Ofta är det av rädsla för det okända som gör att vi stannar kvar. Jag har gjort mitt val och vandrar med elefanterna, glad och tacksam för deras knuff och stöd att börja vandra.

Hur många ögon har du?

För inte alls länge sedan var jag livrädd för spindlar, även våra svenska ”harmlösa” spindlar. Nu hälsar jag dem välkomna i mitt liv. Vilken gåva i livet att ha dem runt omkring oss. De finns överallt, i alla dess slag och det är så intressant att studera hur många ögon de har. Undra vad de ser som inte jag ser? Hur många ögon har du? Och vilka ser du med? Och vad ser du? Spindlarna hjälper mig att få upp ögonen för allt som bara väntar på att bli upptäckt, om jag bara öppnar mina ögon, alla. Men först behövde jag transformera rädslan.

Att dö…

Rädslan för att bli ”dödad” höll mig fast tills jag började vandra med elefanterna. En rädsla jag inte ens var medveten om. Men som styrde mig från att leva mitt liv fullt ut, i min sanning och i kärlek. Spindeln visade mig skillnaden på ”neurotisk” rädsla, som paradoxalt just dödar liv, och den rena flödande känslan av rädsla som ger liv.

Att bita ifrån…

är en nödvändighet för att inte bli uppäten. Och det räcker att göra det energimässigt, inte bokstavligt. Att vara i kontakt med sin kropp och uppleva vad olika känslor vill förmedla till oss är livsviktigt. Ilska var en känsla jag tidigt lärt mig inte var okej att ha, och som jag därmed tryckte undan, livrädd för vad den kunde medföra. Idag vet jag att ilskan när den nu erkänns, omfamnas och flyter sunt och fritt inom mig hjälper mig sätta sunda gränser.