Vandringen hem i sällskap med elefanterna!
Elefanterna lär mig att livet är ett mysterium att leva, och att jag, vi alla, är inbjudna att varje dag leva livet som det äventyr och den gåva det är. Jag är tacksam att få vandra i sällskap med elefanterna, på denna äventyrliga, utmanande, glädjefyllda och inspirerande vandring. Vi har vandrat länge nu och på vår vandring mött många många andra varelser. Några har vi bara stannat till för ett kortare möte med, medan andra vandrar vi en längre stund med. Ibland korsar våra stigar varandras igen och vi får möjlighet att åter mötas och lära oss än mer. I varje möte har jag möjlighet att lära mig något, om jag öppnar upp mitt hjärta och vågar mötas i kärlek vilket var svårt tills jag återknöt kontakten, som så länge var förlorad, i mig. Kärleken till vem jag är i mitt ursprung.
Att vandra med elefanterna är att vandra i nuet, i kontakt med livet som flödar i, genom och runt oss. När jag vandrar i nuet är jag bara en människa, en bland alla andra varelser som vandrar här. När jag var på vandring utan sällskap av elefanterna flydde de andra djuren och lät mig inte komma nära. De visste att jag var någon att vara rädd för, för jag var omedvetet rädd för dem och mig själv. När jag vandrar med elefanterna välkomnas jag som en av dem, ett av alla djur som lever i respekt, för och med varandra. Vi är alla varelser som lever just här och nu. Några av oss flyger, andra simmar, eller går på olika antal ben… men vi vet att vi alla har vår plats i Moder Jords helhet.
Vi vandrar ut i högt gräs och buskage och jag har ingen aning vad som göms i snåren men är i tillit. Jag vet att när jag vandrar med elefanterna är jag ett med allt levande och de som vill möta mig kommer att visa sig, förr eller senare, även om de för en stund döljer sig. När tiden är mogen möts vi och delar med oss av våra gåvor till varandra. Alla har vi olika gåvor att bidra med till denna jord i denna tid.
Vi är i kontakt och njuter av vandringen, upplever dofterna av vild salvia, hör syrsorna spela och fåglarna sjunga, en skrikhavsörn hörs på avstånd. Plötsligt, en fladdring med öronen, vad förnimms? Vi kommer tätare samman, och ser, ja där på höjden ligger han, lejonhannen. Han har sett oss och låter oss beskåda hans lugn och stolthet. Nedanför kullen ligger resten av familjen och njuter av sin siesta. Vi är också lugna och avslappnade, vet att de inte är någon fara för oss där de ligger. De är mätta och nöjda efter en lyckad jakt, där de fält ett byte för sin överlevnad och inte mer. De tar liv, för att ge liv. De har något att lära oss människor om det, att ge och få, och att vi alla är delar av helheten. Vi tackar för mötet och fortsätter vår vandring.
Vi kommer nu ut i mer öppen terräng. Vandringen blir enklare och vi slappnar av mer. Vi tar sikte på vattenhålet framför oss, törstiga efter vandringen. Vatten är livsavgörande för oss alla och vi är tacksamma att vi har tillgång till rent klart vatten att dricka, vilket inte är en självklarhet. När det är ett överflöd är det lätt att glömma att torkan också infinner sig. Men elefanterna minns och vet hur vi finner vatten även i tider av torka, vatten som är djupt begravt under ytan. De lär oss om livets flöde och överflöd, att det är ständigt närvarande när vi öppnar våra hjärtan.
Vi lämnar vattenhålet bakom oss och fortsätter vår vandring. Den mesta tiden av vår vandring går ut på att äta och umgås. Nu stiger solen på himlen och det bränner till, vi behöver svalka och skydda oss under de varmaste timmarna. Vi har alla olika sätt att skydda oss. För en elefant finns det inget som går upp mot ett svalkande bad, med efterföljande lerinpackning.
Vi människor döljer oss också gärna bakom olika masker, för att skydda oss, men är vi lika medvetna som elefanterna om orsakerna till detta? Under vandringen får jag möjlighet att utforska vilka masker jag döljer mig bakom och hur befriande, men också med en skräckblandad förtjusning, det kan kännas att klä av mig ”naken”. Tillsammans med elefanterna är det tryggt att utforska maskerna. Olika djur har fått mig att se olika masker jag har haft för att dölja vem jag egentligen är. Masker jag gömt mig bakom för att passa in och få tillhöra och få kärlek. Ibland låtsades jag vara en zebra som hoppades smälta in i mängden och förvirra med min förklädnad, för att inte synas och bli ett offer för rovdjuren.
Ibland var jag en giraff, som såg ner på allt och alla från sin överlägsna position. En, som jag såg det då, härlig plats med distans där jag kunde vara åskådare till livet som passerade. Trygg, som jag trodde, med att jag kunde tänka ut hur allt skulle bli. Eller en gullig björn som bara längtade efter att bli kramad, men som bet ifrån om någon vågade komma för nära…
Vi fortsätter framåt på vår vandring och passerar över ett vattendrag när det plötsligt hörs ett vrål och mycket plaskande. En arg flodhäst dyker upp från djupet och ryter ifrån.
Vi kom för nära honom, dold som han var i vattnet kom vi in på hans territorium. Vi raskar på och drar oss respektfullt bort från hans plats och inser att ja, vi kom för nära och han blev rädd. Och rädsla uttrycks ibland som aggression. Vi kommer upp ur vattnet och upp på strandbädden. Stannar upp, andas och sorterar ut vad som är vår rädsla och vad som är hans. Och vi tackar flodhästen för att vi fick uppleva rädslans rena, och renande, kraft i kroppen. Det känns skönt att veta att han markerar sitt utrymme och att vi till nästa gång kan välja att passera ån med respekt för hans plats. För vi vill ju inte flodhästarna något illa, eller någon annan varelse heller, men ibland glömmer vi bort vår storlek och kraft när vi inte är medvetet uppmärksamma.
Jag är tacksam att nu mer och mer förstå att jag ibland när jag är omedveten går in i andra människors territorium, deras rum på jorden. Omedvetet har jag också släppt in andra i mitt så att jag till slut inte vetat vad som är mitt eller den andres ”rum”, känslor, tankar etc. Att expandera medvetandet och lita till kroppen har varit en lång vandring, en vandring som aldrig kommer ta slut. Det finns hela tiden nya möten och möjligheter till mer expansion. Men först behövde jag förstå att jag har rätt till mitt eget ”territorium”, och hur det upplevs i min kropp. Elefanterna lär mig vad det är att vara jordad, ”Elephants stand their ground”. Och vi är inte rädda för att stå i vår kraft, när det behövs.
En del människors beteende gör fortfarande mig och elefanterna sorgsna. Människor som vill ha allt för egen vinnings skull, som till exempel vårt territorium, betar eller våra vänner noshörningarnas horn. Det är smärtsamt att inse att jag i mitt bagage från min familj också bär med mig elfenben som jag inte vet vad jag ska göra med. Det är så gammalt att jag kan få bevis på att det är ”gammalt och lagligt inköpt” enligt gällande lagar upprättade av människor, men vad hjälper det elefanterna och mig? Jag tror att vi alla bär, medvetet och omedvetet, på olika ”saker” som inte längre stämmer med den vi är när vi öppnar oss för kärleken. Men även dessa mörkare delar är också mitt att ta ansvar för. Jag pratar med elefantforskare som är djupt involverade med att stoppa elfenbenshandeln, och inte heller de har svaren. Och det är så jag gjort, sökt svaren där ute hos de ”professionella”. Nu pratar jag med elefanterna om vad vi ska göra med elfenbenet, för det är ”de” som kan ge mig svaren. Elefanterna har blivit dödade och, de på ett plan vackra men också hemska, föremålen finns, som en påminnelse om hur vi människor tog det vi ville ha för vår egen vinnings skull. För mig är det smärtsamt att ta in, att det är så jag gjort och många fortsätter att göra. Vi tog och tar det vi vill ha utan tanke på konsekvenserna för andra, och annat, levande.
Jag är tacksam att elefanterna vill fortsätta att vandra med mig trots mitt ”bagage”. De vill dela med sig av sin visdom till mig och mänskligheten. För de vet att det är vi människor som måste öppna upp våra hjärtan och bli medvetna om vad vi gör, och inte gör, för och med Moder Jord. De vet att vi måste börja med oss själva. VI kan inte ändra på någon annan men när vi ändrar oss själva, och får energin och kärleken att flöda i oss, skapar vi förändring i alla system vi verkar i, i allt. Elefanterna lär mig att vi alla har denna förmåga inom oss, att transformera våra djupaste sår till gåvor och öppna våra hjärtan. Ja, det magiska är att när vi transformeras inser vi att såren har vi fått för att expandera medvetandet och utveckla medvetenheten om vem och vad vi är.
Att vandra med fötterna stadigt mot jorden och öppna för Moder Jords gåvor är ett sätt att återknyta kontakten, med oss själva och allt levande. Mitt första medvetna möte med elefanterna förändrade mitt liv för alltid. Jag upplevde en djup kontakt i mig, och i kontakt med mig själv kom jag nu i kontakt med andra på ett helt nytt äkta sätt. Idag förstår jag att under många år var jag inte i kontakt med mitt själv, min själ, det genuina äkta i mig och när jag inte är i denna kontakt är jag inte heller i äkta kontakt med någon annan levande varelse heller. Tacksamheten är oändlig till elefanterna som släppte in mig i deras värld och som visar mig världen så som de ser den. De ser, och de ser igenom, de ser det jag inte såg och sådant jag fortfarande inte alltid ser. De ser mig som den jag ÄR bortom alla masker. De älskar mig som den människa jag är, inklusive alla fel och brister jag har. Jag andas ut och släpper krav jag lagt på mig själv, t.ex. att vara perfekt och inte få göra fel. Krav som hållit mig tillbaka från att leva Livet. Jag andas in och De visar mig vägen till kärleken i kärlek! Och lär mig att allt börjar med att jag älskar mig själv helt och fullt! Det öppnar porten för kärleken till allt och alla!
Välkommen att vandra med oss för att öppna för din och vår kontakt, och öppna för kärleken i och till Livet!
